Lillkotten har en kompis hemma hos oss.
Av någon underlig anledning kom de på att de skulle leka monster och att jag skulle vara monster.

Pappa pappa du får vara monster, för du ser ut som ett uttryckte sig min treåring poetiskt.

Som en ansvarsfull och något korpulent pappa besvarade jag frågan/begäran med en suck.
Jag vet ej hur, men denna djupa suck av dödslängtan tolkade de båda treåringarna som ett rungande glatt JA.

Början av leken var enkel , så fort jag rörde mig så sprang kottarna iväg vilt skrikande och skrattande.
Tyvärr så nöjde de sig inte med detta en längre tid utan krävde något mer avancerat monster.

Som tur var så räckte det med att jag satt still och röt till då de kom nära mig. Vilt skrikande rusade de iväg när jag röt till.
Detta sätt att roa dem gick bra i ca 10 minuter.

Sen blev det dags för mer avancerat monster igen .

Jag började jaga dem. Då de snabbt lärde sig att detta monster , av någon ännu ej utforskad anledning, ej kunde krypa på golvet sökte de skydd under köksbordet eller soffbordet.

För varje gång de kastade sig under borden så slog de skallen i. Denna duns uppstod även när de kröp ut ur sitt gömsle.

Denna lek…..grrrrrr…..iiiiiiii…..duns duns …hahahaha på gick en tid . efter ca 60 duns tyckte jag att det kanske var dags att avsluta leken innan det blev en duns de tog allvalig skada av.

Jag beslutade mig för att gömma mig.
De var tysta i någon minut , sen hörde jag att de viskade om vem som skulle gå fram och kolla vart jag var.
Båda ansåg att den andra var acceptabla förluster och tyckte den andra skulle gå fram först.

Då de ej kunde enas så beslöt de att de skulle gå fram samtidigt. Jag stod gömd bakom en dörr….det enda som kan skylla min något överexpanderade kropp…..kottarna kom sakta smygande .

När de små liven var ca en meter ifrån mig så hoppade jag fram med ett vrål.
Båda kottarna vänder sig om och börjar pinna på med sina korta ben, som trumpinnar i ett vildsint trumsolo.

Min lilla kotte trillade om kull men i sin iver att komma bort ifrån monstret så glömde han bort att resa sig igen, benen fortsatte att trumma på. Där låg han på rygg och sprang för fullt , han liknade en döende fluga i en desperat kamp om att komma på fötter.

Den andra kotten fick så brottom att fly ifrån monstret att han glömde att ducka när han kom till bordet. I upprätt ställning kraschade han in i bordet likt ett skenande lok vid en ändhållplats.

Båda två låg och kved av skratt på golvet.

Detta får mig att undra.
Vad är ungar gjorda av ???

Redan vid de första dunsarna hade jag legat och gnällt på golvet.
Men de fortsätter som inget hänt.

Jag hade troligtvis fått hjärtstillestånd när monstret hoppade fram ifrån gömstället.
De får en adrenalinkick av det.

Jag hade med all säkerhet fått beställa träfrack om jag krockat med maxfart in i ett bord.
De skrattar och tycker det är roligt.   

Var man så där när man var liten är det inte undra på att man har ont över allt nu.