Om mitt första läkar besök var en liten bisarr upplevelse så var mitt andra nog ett besök i tortyrens tecken.

Inte i den mening att jag blev fysiskt plågad som lämnade ärr, utan mer en test på hur långt man kan driva en svensk utan att han säger ifrån.

Då det första läkar besöket inte gav något resultat, trots att japanska turister hade spanat in i mitt inre, skickades jag till röntgen.

Jag fick som brukligt order om att inte äta eller dricka något 36 timmar före mitt besök. Jag skulle även ta lavemang på kvällen före.

Ni som tagit lavemang, vet att allt som kommer in i buken tar bakdörren ut direkt.
Så mitt lavemang intag gjorde att jag blev röd i arslet som en brunstig schimpans.

Detta lavemang skulle jag även ta på morgonen före jag åkte till röntgen.
Vilket jag förstås undrade varför, då hela systemet gott och väl hade blivit tömt kvällen före, vilket färgen på min röv bevisade.

Men som en lydig svensk följde jag anvisningarna.
Ca 2 minuter efter jag svalt lavemanget ville tarmsystemet tömma sitt innehåll, då detta redan var gjort, resulterade det i att jag fick världens magknip.

Känslan av att skita på sig var påtaglig , så jag rusade till toa. Då systemet var tomt, resulterade det i att avlämningen i toastolen var lika med noll.

Nu är väl inte tarmsystemet det smartaste systemet i världen. Trots det ringa resultatet i toastolen gav inte tarmarna upp kampen, utan kämpade på med en dåres envishet. Skiten skulle ut.

Till slut gav tarmsystemet upp av ren utmattning. Jag passade på att duscha och klä på mig och satte mig i bilen för resan till sjukhuset.

Resan på ca två mil går väl inte genom tät bebyggelse men det finns en del hus på vägen in till Örebro.

När jag kommit ca 4 kilometer så gjorde tarmarna sig påminda , de hade helt uppenbart vilat sig tillräckligt för att göra ett nytt försök på att tömma det som inte fanns att tömma.

Känslan av att skita ner sig uppenbarade sig igen. Jag visste att det inte fanns något, men jag var dock inte säker på om tarmarna hade letat på lite gammalt skit de gömt i blindtarmen, som de sparat till nödfall.

Då jag inte vill komma till sjukhuset ner skiten så stannade jag bilen efter vägkanten och satte mig i diket.
Visserligen så fanns det hus där jag stannade ….men nöden har ingen lag.

Där satt jag med ett mer eller mindre självlysande arsel i en lätt röd nyans och klämde. Jag antar att de boende i huset hade haft en finare utsikt vid frukostbordet än just denna morgon, en syn som de antagligen inte glömmer i första taget.
Några förbi passerande bilar tutade och vinkade så glatt.

När jag exponerat min röv för de frukostätande personerna i ca 5 min, gav mina tarmar upp och jag kunde fortsätta min resan.

Denna procedur upprepades två gånger till , dock med mindre publik, till stor glädje för mig.

Väl inne på röntgen fick jag ta av mig kläderna och ta på mig en särk eller vad jag ska kalla det.
Det var ett stort skynke med hål i mitten som jag fick tränga huvudet igenom.  

Helt näck under denna särk fick jag gå in till röntgen. Där inne möttes jag av två läkare, jag gissade på att det var en kvinnlig student runt 25 år och en manlig läkare i 35 årsåldern.

Då det var rätt svalt i rummet och en av läkarna var snygg och av kvinnligt kön, hoppades jag på att jag skulle slippa lyfta på särken.
Den svala atmosfären i lokalen talade inte till min fördel i fråga om nakenposering.

Den manliga läkaren började beskriva hur de skulle gå till väga. Jag lyssnade inte så uppmärksammat på vad han sa , mitt fokus gick till den kvinnliga läkaren.

Hon hade satt sig bakom en skärm och småfnittrade under hela beskrivningen. Jag försökte komma på om de pratat om något roligt före jag kom in eller om de vid något tillfälle skulle lyfta på särken och att hon redan börjat fnittra åt den tänkta pinsamma situationen.
Att den manliga läkaren hade svårt att hålla sig för skratt underlättade inte det hela.

Den manliga läkaren tog på sig gummihanskar, då fick jag en flashbak på mitt tidigare läkarbesök och tänkte…ÅÅÅÅH NEJ.
Han tog fram en tub med glidmedel och sprutade en rejäl mängd i ena handen.

Nu ska du börja dig framåt och lägga överkroppen på röntgenbordet där, men ha båda fötterna på golvet beordrade han.
Under tiden som jag lydigt lydde gled han in handskarna med glidmedlet.

Ett obehagligt skrämmande sliskigt ljud uppstår när någon smörjer in sina handskar i glidmedel, sssluurpp ssluurpp, i alla fall låter det obehagligt när man upplevt lite väl närgångna japanska turister i ett tidigare liknande scenario.

Jag böjde mig som sagt lydigt över bordet, men…men de har redan gröpat i arslet på mig, så du lär inte hitta något där, hörde jag mig själv ynkligt gnälla, i förhoppning om att han skulle benåda mig ifrån denna pinsamma situation.

Ha ha ha hördes det bakom skärmen, den kvinnliga läkaren hade nu gått ifrån ett tillbakahållet fnitter till ett mer eller mindre öppet asgarv.

Ha ha ha …nädå du behöver inte vara orolig , jag ska inte gräva dig i anal, svarade han lugnande.
Jag var vid det laget spänd som en fiolsträng, men när jag hörde de orden slappnade jag av.

Att slappna av visade sig vara ett stort misstag, jag trodde mina tarmar hade gett upp kampen med att tömma systemet, men min avslappning gjorde att systemet startade igen.

Medan jag låg och knep för kung och fosterland lyfter läkaren på särken och säger , jag ska bara föra in den här.
Han visade mig ett två decimeter långt plaströr ca ett halvt lillfingers tjocklek. På detta rör satt det en slang som var ca 1,5 meter långt.

Han börjar smörja in röret med glidmedlet….sssluurpp…sssluurpp och vänder sig om .
När han får se min röv, som går i lätt röd ton, kunde jag höra hur han med all kraft försöker hålla tillbaks ett skrattanfall…sssluurpp…sssluurpp.

Han säger sedan , skall du titta . i min enfald så trodde jag att han menade mig, så jag böjer mitt huvud så jag ser hur han ska göra.
Naturligtvis så menade han den kvinnliga läkaren , hon ställer sig upp och tittar över skärmen.

Jag ser att han håller röret som man håller i en kniv.
Då jag återigen är spänd som en fiolsträng på grund av att jag ej vill sprutlackera läkaren och omgivningen, tar han sats .

Jag ser i ögonvrån att han mer eller mindre attackerar mig som en lönnmördare kan tänkas göra. Med ett kraftigt hugg åker röret in i mumindalen till halva sin längden.

Den kvinnliga läkaren krackelerar totalt och rusar vilt skrattande ut ur lokalen. Den manliga läkaren som helt uppenbart har svårt att hålla sig för skratt ursäktar sig och går ut ur rummet.

Där ligger jag framåtlutad över ett röntgenbord med ett jävla plaströr med vidhängande slang i röven. Vad gör jag nu tänkte jag. Innan jag hunnit tänka den tanken klart så vaknade tarmsystemet till och gick på full kraft.

Då tarmarna äntligen efter flera timmars letande efter något att klämma ut, hittar ett plast rör är nog tanken. SKITEN SKA UT.

Där ligger jag med ett plast rör, likt en vimpel på en trehjuling, i röven. Tarmsystemet gör sitt yttersta för att avlägsna det som kommit in. OCH jag min dumme fan gör mitt yttersta för att behålla röret där det är.

Jag känner att tarmsystemet är på väg att vinna kampen , röret är så sakteliga på väg ut. VAD GÖR JAG DÅ ?

Alla häftiga rörelser skulle i detta läge medföra att ett visst plaströr skulle fara genom lokalen likt en scudmissil och kanske döda personalen.

Jag för sakta men säkert min ena hand till plaströret och med två fingrar långsamt skjuter jag in det längre i ändtarmen. Där ska det sitta , för det har läkaren sagt. Är man en lydig svensk så är man.

Bakom de stängda dörrarna, som naturligtvis hade små glasfönster, hör jag hur båda läkarna brister ut i ett gapskratt.

Efter en evighets väntan och korrigering av plaströret två gånger till, kommer läkarna in.
Jag hade nu börjat svettas i mina försök att hålla röret på plats och undvika en brun färgton i hela lokalen.
Men tänkte , puh äntligen är det värsta över och de kan börja röntga mig.

Men att vara positiv och se ljuset i tunneln är något man ska vara försiktigt med. Min glädje att ta ut något i förskott straffade sig direkt.

Den manliga läkaren hade med sig en helt vanlig cykelpump in i lokalen.
Så där, säger han, nu ska vi ta och fylla dina tarmar med lite luft. Han kopplar ihop cykelpumpen med slangen på plaströret och börjar pumpa.

Nu uppstod ett nytt obehagligt ljud…..psss psss psss.
Där låg jag, uppfläkt på ett bord ,likt en luftmadrass som någon jävla semesterfirare höll på att pumpa upp.

Naturligtvis så betraktade tarmsystemet denna luft som något som skulle ut så snabbt som möjligt. Det var nu mer eller mindre omöjligt att vinna denna ojämna kamp.

Trots mina tappra försök så läckte det ut luft, denna luft gjorde lite väsen av sig på vägen ut….prrtt…prrtt.
Läkaren sa, knip så mycket du kan …psss….psss…det är viktigt att du blir fylld med luft….psss…psss

Då jag var oförmögen att svara, för jag var rädd att luften skulle komma ut den vägen och medföra en viss bismak förblev jag tyst. Men gjorde som läkaren sa, jag knep för kung och fosterland.

Trots ett idogt kämpande fortsatte det att läcka. Denna kamp emellan ..psss psss psss och ..prrtt…prrtt på gick i några minuter.
Under tiden denna kamp pågick hade den kvinnliga läkare åter igen krackelerat i ett gapskratt och lämnat lokalen.

Men jag förstår henne. En något korpulent herre liggandes över ett bord med en slang i röven som blir uppumpad av en medelålders herre med cykelpump, måste se roligt ut. Kanske inte just då för mig , men för alla utomstående.

Till slut säger läkaren att jag var fylld med luft så det räckte. Tror fan det, jag såg ut som en jävla varmluftsballong vid det här laget. Jag tänkte , äntligen.

Ytterligare ett misstag visade det sig.
Jag fick order om att lägga mig på rygg på röntgenbordet utan att släppa ut någon luft.

Tarmsystemet kämpade fortfarande för att få ut allt, så alla häftiga rörelser var inte att rekommendera i detta läge. Efter ca fem minuters ålande låg jag på rygg.

Puh, äntligen tänkte jag, ytterligare ett misstag.
Nu ska vi fylla dig med kontrastvätska säger läkaren och tar fram en enliters flaska.

Jag bestämde mig i nuläget för att ta chansen med bismaken i mun och sa, det går aldrig , då skiter jag mer allt i lokalen.
Du måste försöka knipa annars får jag ta fram cykelpumpen igen svarade läkaren.
Det var ett scenario som jag ej ville uppleva igen, så jag tog i med mina sista krafter och höll tätt.

Läkaren rycker ut plaströret med en vant knyck och stoppar dit flaskan i samma ögonblick.
Jag nämnde tidigare att det var svalt i lokalen, kontrastvätskan hade förstås samma temperatur som den omgivande luften .

En svettigt varmt rödaktigt rövhål möter kall vätska, medför en enda sak. KRAMPANFALL i brunögat.
Lägg till lavemang, uppblåst som en varmluftsballong och kall vätska…..i detta läge är det lätt att hålla sig för skratt.

Detta läge medförde att hela min kropp var spänd som en fiolsträng. Då läkaren tog ut den tomma flaskan sköt han inte plaströret med ett lätt hugg i ändtarmen igen.

Han gav mig slangen och sa att jag skulle hålla i den, håll för öppningen, förmanade han så inte luften kommer ut.

Han ursäktade sig och gick ut. Där låg jag, rejält uppblåst med kramp i mumindalen hållandes så glatt i en slang. Tarmarna gjorde sig hela tiden sitt bästa, och för att förbättra förutsättningarna för mig, bestämde jag mig för att ändra lite på mitt liggläge.

Ytterligare ett litet misstag, jag tappade för någon sekund greppet om slanghålet och luften pös ut. Ett lätt tjutande ljud uppstod, i samma sekund så kom de båda läkarna in.
Jag hörde att du släppte greppet, sa den manliga läkaren. Nu måste jag ta fram pumpen igen. Denna replik fick den kvinnliga läkaren att återigen bryta ihop av skratt och lämna lokalen.

Efter ett antal ..psss…psss ..ansåg läkaren att jag var redo.
Äntligen, sa jag, det börjar bli jobbigt nu. Ord som jag naturligtvis fick ångra omgående.
Nu ska vi ta och vrida lite på dig så att kontrastvätskan kommer emot tarmarnas alla sidor.

Han ropade in den nu gråtande kvinnliga läkaren och bad henne att sätta igång bordet. Hon gick fram och tryckte på en knapp och bordet började sakta tippa åt alla håll.

Där låg jag med slangen i näven tippandes än åt höger än åt vänster, framåt och bakåt. Tarmsystemet gjorde en brutal attack varje gång som bordet ändrade riktning, vilket gjorde att jag nästan sket ner mig. Mitt minspel, när jag försökte hålla tätt, måste ha varit roande.

De båda läkarna stod och tittade på mig under processen. Eller rättare sagt, den manliga läkaren stod och tittade, den kvinnliga läkaren hade ögonen fulla med tårar så hon kunde absolut inte se något.

Efter några minuters tippande så var det klart. Äntligen så började de ta röntgenbilder. Tre YNKA jävla kort tog de, i mitt tycke, efter en hel evighets plågor. Tre sketna jävla kort.

När detta var klart fick jag ställa mig upp, klar tänkte jag , men icke sa nicke. Dags för nästa pers. Jag fick ställa mig med båda hälarna och ryggen emot en vägg.
Att utföra det i normalt tillstånd är inte lätt, att göra det när man är spänd som en fiolsträng är näst intill omöjligt.

Som tur var så hade mina tarmar givit upp sin kamp så de försvårade inte uppgiften. Men luften ville ut,  så knip var det som gällde. De tog några bilder och sen var allt klart.

Den manliga läkaren sa, nu får du äntligen gå på toaletten. Jag tackade nästan med tårar i ögonen och med lättnad gick på toa.
Tyvärr i min iver så glömde jag en viktig detalj, jag glömde ta av mig särken före jag satte mig.

Då läkaren säkerligen fyllt mig med två kubikmeter luft ville allt ut samtidigt. En mördarmök av stor dignitet lämnade mumindalen, dess ljudvolym måste nog jämföras med en hårdrockskonsert och varade i minst två minuter.

Jag drog en lättnade suck när möken började ljuda.
Som bekant så stiger gas, i alla fall ifrån en mördarmök. Jag upptäckte till min fasa att särken som jag bar blev större och större. Den började påminna om rocken som toker och prosit bär på julafton.

Och den enda öppningen som fanns i särken hade jag mitt huvud i. Gasen måste ta vägen någonstans och den hittade förstås den lilla springan vid min hals.
Jag hade långt hår på den tiden, gasen som sipprade ut hade en sådan fart att mitt hår mer eller mindre stod rakt upp.

Den tid som det tog för luften att lämna mumindalen, lika lång tid tog det för gasen att passera mitt ansikte.
Jag var nära att svimma och trilla av toastolen. Om det var av syrebrist eller odören som gasen förde med sig ska vara osagt.

Efter jag återhämtat mig tog jag på mig kläderna och tackade gud för att ingen rökte när jag släppte mördarmöken. En gasexplosion utan dess like hade då drabbat stora delar av Örebro.